Wettex x6


 

Wettex x6


"Orkar knappt lyfta ett finger här hemma. Lagt in en tvätt i maskinen och lyckades laga lite lunch. Men i övrigt går jag mest runt och irrar. Huvudet är tomt men ändå fullt. Vi läste vad Björn Hansen skrev efter Marstrand och han förklarade att han kände sig som en urvriden wettex trasa. Vi pratade om det innan Lysekil och bestämde oss för att ge allt dag 1 och sedan fortsätta vrida ur oss själva och inte spara på några krafter. Jag måste säga att vi lyckades väldigt bra med det. Jag är helt slut fast på ett härligt sätt."

 Denna texten skrev jag en dag efter Lysekil. Tanken var att den skulle vara längre och innehålla djupare analyser och sedan publiceras på bloggen. Men som ni förstår så hade Wettex inte så mycket energi och hjärnan funkade inte riktigt bra som analysmotor. Så istället blev det återhämtning, lek med Vera, förberedelser för att skola in på dagis och livet rullade på. Dagarna gick och orken kom tillbaka. Så här är det alltid. Kommer ihåg hur jag kände efter min första säsong som rorsman uppe på den här nivån. Det var 2008 och vi hade fått ett WC till både Marstrand och Lysekil. Förväntningarna och anspänningen var enorm. Nervositeten var nästan löjlig då jag fysiskt mådde illa innan varje start. Efter Lysekil för 7 års sedan var jag helt paj, allt var tomt och jag hade verkligen vridit ur trasan mentalt. Sedan dess har åren tickat på och med tiden kommer rutin. Rutin är bra, oftast. Situationer sätter sig i ryggmärgen, både tribblingar på banan och intervjuer med media – allt känns enklare och kostar inte riktigt lika mycket energi som det gjorde då. Men risken med rutin och tid är att allt känns gjort. Kanske anstränger man sig inte riktigt lika mycket längre. Kanske är det en självsäkerhet som tillslut fäller en. Efter VM i år kände jag lite så. Jag åkte till VM med ett lugn och en otrolig glädje men kanske med facit i hand med lite för lite anspänning. Jag presterade redan 2007, utan att knappt kunna gippa lyckades vi slå många av världens bästa tjejer och tillslut ta emot silvermedaljen på Marstrand. Varför? Många anledningar men en var att jag ville så mycket, gick på adrenalin och bara gjorde. Jag har kommit på att detta är otroligt viktigt för att jag ska prestera. Jag måste ha puls, se allvaret i stunden, älska det jag gör och vilja vinna. Jag kan inte åka till en tävling för skoj skull och känna mig lugn. Då har jag som beslutsfattare och rorsman inte det där lilla extra som jag verkligen behöver för att vinna. Min rutin har hjälpt mig att slippa kräkas innan race men jag vet nu efter denna sommaren att jag måste upp i en anspänningsnivå och känna pressen på ett gott sätt för att få till det där sista som gör skillnad. Så därför blev Wettex en bra målbild för Lysekil. Vi gick all in i allt och sparade inte på något. Rutiner med morgonfys, bra mat, mycket sömn, smarta samlingar, allt ihop med coach Ronnie. Och det viktigaste av allt. En tydlig plan i starten och sedan bara dribbla. Det funkade nästan hela vägen. Vi seglade stundtals i flow i semin mot Camilla. Det kändes som det ska kännas. Vi har alltid sjukt roliga och bra finaler mot danskorna. Ibland är det i finalen och ibland i kvart eller semi. Oavsett så är det alltid lika utmanande och båda teamen älskar det.

 
Nu har vi med oss 2 resultat efter sommaren från tävlingar där vi hade hoppats på mer. Båda gångerna stoppade av danskorna. Av med hatten för deras team. Jag är rätt säker på att det är deras höga lägsta nivå som gör att de slår oss. Vi är stundtals högt uppe och seglar bättre än deras högsta nivå men närimellan trillar vi ner för långt och tappar bort oss själva när det blir nya förutsättningar med andra vindar och segelbyten. Här kommer rutinen in. En del kanske tycker att vi har seglat i hur många år som helst. Det har vi kanske också. Var och en. Men inte tillsammans och inte på en matchracingbana. Som team är vi långt mycket bättre nu än för 2 år sedan då vi började ihop. Nu är fler ögon uppe och blickar ut över banan, fler situationer känns igen och viktigast av allt vi börjar lära känna varandra på det djupa plan som behövs för att vinna tillsammans. Nu vet alla att Anna behöver en tydlig plan i starten, hon behöver ha pulsen uppe och hon behöver känna sig som en kobra. Känns bra att jag själv vet detta efter sommaren. Så trots att jag börjar samla på mig en hel del rutin så lär jag mig saker på varje tävling. Sommarens lärdom som har mer med den mentala inställningen att göra är peppande och utvecklingen som är framåt och uppåt efter varje tävling gör att jag vill göra detta om och om igen.

Tack för alla hejarop och flaggor som vajat på klipporna i sommar, ni är bäst!
Anna

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln